En massa tankar
Det här ämnet tycker jag nästan är lite känsligt, jag vill inte reta upp någon, men... Det känns viktigt på något sätt ändå :/

Jag har väldigt lätt för skolan, jag lägger knappt ner någon tid alls på skolan över huvudtaget, och får ändå bra betyg i det mesta ("minst" VG, men oftast MVG), och jag gör knappt ett skit för att få dem. Jag är en teoretiker, och har lätt för de praktiska ämnena. De läxor jag gör läser jag antingen på natten innan, på bussen till skolan, på någon rast samma dag, eller precis innan lektionen. Samma sak med prov. Visst, jag kanske sover för lite, men... Jag gör allting i sista sekund. Skolan ligger väldigt långt ner på min lista med saker jag prioriterar, jag behöver inte prioritera den.

Det här kan tyckas vara kalas, och jag trivs med det, men jag får ändå vissa problem med det... Jag saknas helt totalt förståelse för "jag måste plugga", eller "det är mycket i skolan", eller "vi har två prov den här veckan", etc. etc. Eftersom att jag i princip aldrig har suttit i den situationen att jag har behövt kämpa för mina betyg, så har jag ingen aning vad som ligger bakom orden. Om någon ber mig om hjälp med någonting, säg att det är att redigera någon film, skapa ett bildspel, fixa en dator, skjutsa någon eller vad som helst, och jag har prov imorgon, så är deti 99% av fallen inte något problem för mig. Jag tar provet när det finns tid över.

De flesta gör inte så. Men jag gör. Jag "begriper" inte varför inte andra kan göra som jag gör, även fast jag vet att jag har väldigt lätt för det. Jag har lite svårt att "acceptera" det helt enkelt. Något som jag håller på att försöka lära mig, att alla inte har det lika lätt som jag.

Usch, aja, det här är mina tankar, och jag ser mig inte som någon väldigt perfekt person. Jag råkar ha lätt för skolan, teknik, datorer, etc. Jag är en väldigt logisk människa. Jag funderar en hel del på allt möjligt, men jag säger långtifrån allting. Jag ser väldigt gärna allting på ett "logiskt" sätt. Det är så jag fungerar.

Jag tror inte, jag vet, att det bara är jag som "fungerar" exakt så. Någon annan kan vara väldigt inresserad av språk, och är duktig på det. Jag sägs ha lätt för språk, men jag håller inte med (att jag fick mvg i franska är för mig ett mysterium..) Ytterligare någon annan kan vara väldigt intresserad av musik, och är duktig på det. Jag ser mig själv som en musikaliskt människa, men jag ser mig inte precis som någon fulländad musiker på något sätt. Det finns många jag ser upp till i det avseendet.

Jag begriper ärligt talat inte någonting om färglära. Svart/vitt får saker gärna vara, men sedan är det mesta ett mysterium för mig. Jag vill ha raka vinklar på saker. Det begriper jag. Det ska vara logiskt. Jag är sådan. Någon annan är väldigt duktig på det.

Poesi, eller texter till sånger, begriper jag i princip aldrig någonting av. Möjligtvis om det är en svensk sång, eller en engelsk om jag har texten till den. Om det är den minsta tanken bakom texten så måste jag höra den ett antal gånger innan jag får ut något vettigt av den. Sk. "djupa" texter begriper jag i princip aldrig någonting av. Någon annan är väldigt duktig på det.

Jag är ingen jättesocial människa. Jag begriper inte hur andra kan tycka det om mig, även fast jag vet att jag var ännu mer "osocial" förut. Jag begriper ärligt talat inte hur jag fungerar på det är området. Jag har lätt för att prata med människor över t.ex. mail, eller msn. Telefon fungerar väl rätt bra det också. Men när det gäller att prata med människor helt normalt så vet jag inte. Ibland blir det vara konstigt, eller kortslutning i min lilla hjärna. Nya människor vet jag inte hur jag ska hantera, jag ogillar av någon anledning att ta initiativ. Jag är ruggigt irriterad på mig själv. Det känns som att jag har konstiga spärrar, men jag vet inte hur de fungerar, eller varför.

Om någon person tycker att jag någon gång är totalt knäpp, så beror det säkert på det här :/ Men, men, jag tror nästan att det är någonting jag får leva med.
- posted by Onkelborg @ 15:32